Idag (igår) fyller min prins 4 år!!! FYRA år har gått och det har varit mycket blandade känslor! Jag tänkte berätta vår resa vi gjort hittills och det blir ganska långt!
Köpte min första egna schäfer tik Chili men hon fick tyvärr somna in i februari i år. Chili och Kiro var verkligen BÄSTASTE BÄSTA VÄNNER! Det tog hårt på Kiro att bli ensam lämnad eftersom han vuxit upp med henne ❤
Första amstaff-valpen jag kollade på bodde i Sthlm och när jag väl kom dit så fick jag inte ta med hunden hem för att hon hade en till som skulle kolla på tikvalpen, jag och mina vänner väntade i timmar på att hon skulle ringa, men hon ringde aldrig. Så jag blev alltså blåst.
Valp nr två kollade jag på i Mariefred hos ett par som var SJUKT trevliga och kunniga tyckte jag. Där sitter en fet, blyg, skrynglig, lugn och gosig hanvalp och allt kändes SÅ perfekt först, tills jag kom hem med honom och började fråga uppfödarna en hel del om hans beteenden och frågade även de som köpte Kiros kullsyskon som kände uppfödarna.
Det visade sig att jag hade köpt en valp från en tjuvparning och parningen skedde vid 9 månaders ålder, alltså jätte olagligt!!!
En tik måste vara minst 18 månader för att få paras första gången. Många av valparna fick dessutom ”demodex” och det var en dyr behandling för stackars Kiro att gå igenom. En hemsk tid för en unghund var det. Jag fick lära mig att ta sprutor på han i hemmet och innan det så gick han på tab som inte hjälpte.
Mamman till valparna plus en amstaff hane som var vuxen bodde tydligen mycket i bur fick jag reda på dessutom, vilket är olagligt. En bur får endast stå inne om dörren till buren är borttagen.
När jag hade fått reda på allt som jag luskat reda på och hade blivit hotad av man och fru uppfödare att de skull komma och ta hunden ifrån mig flera ggr, bestämde jag mig för att anmäla dom och de hade redan blivit anmälda 2-3 ggr som jag självklart inte hade en aning om, men jag kunde ha kollat upp det om jag hade varit smart nog. Något som kommer vara en självklarhet vid nästa hundköp!
Jag bestämde mig även för att anmäla frun till f-kassan då dom lurade f-kassan på enormt mycket pengar varje månad. Han jobbade på oljerigg i Norge och hon var sjukpensionerad men hade adressen skriven hos sin pappa. Så dom var ju rika egentligen! Det var en slags hämnd antar jag och jag ångrar inget. Det dom tvingade mig att gå igenom är en av de hemskaste tiderna i mitt liv. Jag vågade aldrig lämna Kiro på tomten för jag var rädd att de skulle komma och sno honom. Jag byggde upp en inre stress kring Kiro som vem som helst förstår att det INTE är bra!
Kiro hade som valp många problem, han hade jätte svårt för hundspråk, han hade aldrig fått lära sig bland det viktigaste utav sin mamma – bitkontrollen. Han HÄNGDE i skinnet på min schäfertik Chili och mina vänners hundar, tyvärr var alla så veka hundar så ingen vågade säga ifrån på riktigt vilket såklart INTE var bra för honom. Så jag lärde inte min valp att sitta eller ligga det första jag gjorde utan jag lärde min valp ”LOSS” och fick fokusera mycket på hans konstiga beteenden. Han hets-åt så förmodligen fick de äta för sällan. Kan skriva en roman om hans konstiga beteenden.
Inte nog med detta så var jag ung och oerfaren även om jag var väldigt erfaren oxå. Jag tyckte att han skulle socialisera sig med andra hundar så jag var mycket på hundklubben och i hundgården vilket var det dummaste jag någonsin utsatt mina hundar för. Att släppa in en unghund i en hundrastgård är så otroligt klantigt enligt min erfarenhet då det många gånger blev kaos där inne. Vuxna hundar juckade på honom, kissade på honom, tryckte ner honom, slagsmål mm. Det är INTE det en valp ska lära sig, speciellt inte en valp som redan var osäker i sig själv.
Jag förstörde mycket för mig och Kiro genom att vara i hundgården och jag tog beslutet att aldrig mer gå dit viket jag höll.
Men vår resa tar såklart inte slut där, om det ändå vore så. Jag började umgås med en kille som ägde en STOR VASS schäfertik och denna tik kommer att vara den hund som förstörde ALLT förtroende för andra hundar.
Kiro hade väldigt mycket attityd och trodde att han var HEMAN som unghund och då ingen vuxen hund sa ifrån så var det ju inte så konstigt eftersom att han vann jämt. Jag gick såklart emellan men en hund behöver få veta regler utav hundar mest.
Jag började iaf att umgås med denna schäfertik som sa ifrån PÅ RIKTIGT! Tyvärr gick det för långt till slut så att hon gav han stryk när dom satt i bilen på parkeringen och enligt mig så vill hundar absolut inte slåss i bil om dom är sunda, hon gav han stryk när han satt på golvet mot soffan när hon klampade sig fram och han va så rädd så han visade tänderna lite av ren skräck för att få stryk och en sund hund hade backat men inte hon utan hon ska ge han stryk men råkar bita hål på HUSSES hand så vi fick åka och sy.
Hon har släpat ut han i vattnet när dom badade, han hade en pinne som hon ville ha men han släppte inte och då hugger hon honom gång på gång i ryggen och håller fast han medans hon släpar ut han i vattnet och han höll på att drunkna. Han hade enorma hål på ryggen och den natten grät jag så mycket för att han darrade och skrek av smärta så fort han rörde sig och DÅ bestämde jag mig för att avsluta hundarnas umgänge. Allt jag ville var att Kiro skulle lära sig att de äldre hundarna bestämde och att han INTE var Heman, istället lärde jag honom att hundar är farliga och går inte att lite på.
Detta kommer jag ångra hela mitt liv och jag har ännu problem med andra hundar även om vi har jobbat bort väldigt mycket tack och lov. Men han kan fortfarande inte umgås med nya hundar.
Men vi har tagit till hjälp så förhoppningsvis kommer vi att ta oss ur detta i framtiden.
Oavsett vilka problem än Kiro har så är dom små för mig och Kiro har gett mig SÅ mycket INGEN annan hund har gett mig.
Jag har adhd och endometrios. Endometrios är en gyn-sjukdom som skapar sinnessjuka mens liknande smärtor (mycket mycket kort förklaring) och Kiro har blivit lite utav min vårdhund. Jag har inte lärt han någonting, han har lärt sig allt själv. När jag har ont så ligger jag ofta i fosterställning och då vet han att jag behöver värme på nedre magen, så han kommer alltid och lägger sig sked med mig. Håller jag handen på magen för att jag har mindre ont så lägger han huvudet på magen.
När jag var som mest sjuk så fick jag mycket ångest och panikångestattacker och det fanns inte en människa på jorden som kunde lugna ner mig utan det blev snarare värre. Den enda som visste vad han skulle göra var Kiro, han kommer lugnt och fint och sätter sig i mitt knä om jag satt på golvet tex och sitter med ansiktet mot mitt och slickar upp mina tårar medans jag kramade honom stenhårt. (SNYFT vilka minnen detta drog upp nu haha)
Kiro lärde sig att känna igen mitt kroppsspråk så när jag hade ont, var han lugn men lite mer på vakt ute. Men han hade inga problem med att vara inne en dag med matte i sängen. Han lärde sig helt enkelt att tillgodose mina behov före hans, vilket för mig var hemskt för så gör man minsann inte enligt mig!
Jag fick även ångest så fort jag var ute på promenad och en del hade jag sedan innan från den oroliga tiden då jag var rädd för uppfödarna, men det mesta kom pga sjukdomen. Jag fick hjärtklappning och hjärtat rusade lixom iväg när jag mötte folk, speciellt hundmöten av någon konstig anledning och detta var såklart INTE bra för Kiro.
MEN, jag lärde mig att träna bort hjärtklappningen på egen hand och är idag fri från det besväret.
Jag provade hur många olika sätt som helst vid hundmöten (han gör inte utfall, han piper och reser ragg bara) och till slut så fick vi ett genombrott och jag är glad att vi idag är SÅ mycket bättre än för 1 år sedan.
För övrigt är Kiro EXTREMT lugn, lättlärd och lydig.
Det här är en del av vår resa bara. Men jag ville ändå dela med mig utav det viktigaste så att detta kanske kan lära någon att alla gör vi misstag och alla har vi våra problem som hundägare.
Jag är tack vare allt som hänt trots allt en väldigt kunnig hundägare idag och vet EXAKT vad jag INTE ska göra med nästa hund. Jag har lärt mig otroligt mycket utav Kiro och jag har trots hans problem ALDRIG älskat en hund eller en ras så mycket som jag älskar Kiro och amstaffen. Även fast jag haft så mycket problem med Kiro så kan jag ändå inte se mig med en annan ras. Han är UNDERBAR och han är SÅ älskad utav husse och matte. Katterna älskar han otroligt mycket och han dom!
Vi hundägare ska många gånger SKÄMMAS så mycket över att vi har problem med våra hundar. Varför det? Jag har alltid varit väldigt medveten om mina egna brister och mina hundars brister och det är inget jag skulle ljuga om. Sluta skäms över din ÄLSKADE fyrbenta och sluta skäms över att du inte är världens kunnigaste eller bästa flockledare. För alla gör vi misstag och ingen gör ALLT perfekt som hundägare 🙂
Lär dig utav dina misstag det är huvudsaken och jag tror ni förstått att jag VERKLIGEN har lärt mig utav mina misstag!
Något Kiro dessutom har lärt mig är att DÖM INTE EN HUNDRAS efter dess rykte för som i mitt fall så har Kiros problem INGET med hans ras att göra. Idioter till uppfödare som inte ens borde få äga hundar och en idiot till matte som trodde hon umgicks med rätt hundar men som visade sig vara det värsta man kunde umgås med.
Jag är så glad och stolt över oss båda två som har kämpat på egen hand och gjort ALLT själva utan någon annans hjälp och det tycker jag att man får vara efter dessa 4 år! Vad någon annan än säger om honom så är han PERFEKT i mina ögon, min prins! ❤
Pernilla och Kiro 