Alla som känner mig väl vet att min första EGNA hund, köpt med MINA pengar var en speciell hund.
Hon hette Flisan och bodde på ett omplaceringshem i GBG.
Jag hade letat hund länge men aldrig fallit för någon.
Jag letade efter en schäfer helst men tervurens och blandis schäfer gick bra det med.
En dag så kommer jag in på hemsidan i Gbg och ser en fluffig schäfer och det sa PANG så visste jag att, henne ska jag ha!!!
Ringer sambon och smörar röven av mig och till slut säger han okej.
Jag bokade hunden över telefonen och la handpenning på henne.
Jag och Michaela kom till omplaceringsstallet i Gbg och krypandes kommer en liten schäfer på 6 månader.
Hon kröp efter väggarna och hade öronen i en position som för mig betydde att hon ville visa att hon var riktigt undergiven.
Det jag kunde se på hunden med var att något har hänt, någon har varit elak mot denna stackars hund.
Det syndes så väl och både jag och Michaela reagera direkt samtidigt på hennes kroppsspråk som inte alls var så som en hund borde vara.
Jag fick ju höra två varianter om henne när jag ringde vid olika tillfällen så vilket som är sant eller inte det är jag inte hundra på. Vet inte ens om nått om henne är sant.
Förmodligen inte.
Det första de sa om henne var att hon bara var en helt vanlig skilsmässohund.
Va bra tänkte jag, då är det ju inga problem med hunden.
Det andra jag fick höra som dom sedan sa att detta var det som gällde hunden och inte det jag hört innan.
Då sa dom att hon hade bott med en annan schäfer och anledningen till att dom ej kunde ha kvar henne var för att den vuxna hunden tyckte inte om henne och stämningen hemma var inte bra mellan hundarna.
Den äldre hunden orkade inte med en hyper valp.
Vi stoppa in hunden i bilen och skulle stanna en natt i Gbg sen hem.
Man märkte att hon visste vem som skulle vara matte direkt.
Hon var som ett plåster på mig, ville vara till lags hela tiden.
Hon va underbar, helt otroligt vacker Unghund.
Men eftersom att jag redan haft en hund som hette Flisan så kom jag och Michaela på namnet Chili till henne.
Så Chili fick det bli och jag älskar fortfarande det namnet.
Man jag förstod ju snabbt att nått hemskt hade ju hänt henne, väl hemma.
Hon var livrädd för män, det tog enormt lång tid innan hon ens lita på min sambo.
Hon hade väldigt svårt för närkontakt av främlingar och höll sig hela tiden till mig och ville bara vara med mig.
Våra vänner tyckte hon till slut om men vissa av männen va fortfarande svåra.
Hon var en riktig bus fia, hon hade sån energi den där lilla damen.
Hon va ganska svår att lämna ensam oxå, hon bet sönder allt.
Passivitet det visste hon inte ens vad det var så det första året hos oss tränade jag mest passivitet, överallt och hemma.
Till slut satt det och hon la sig så fort jag satte mig någonstans.
Vi började träna viltspår, lydnad och sen tävla vi även i lydnad.
Vi hade så kul, hon hade sån kapacitet!
Efter ett par år ca 3 tror jag så separerade jag och min sambo, alla djur var mina djur och där stod jag med två hundar och två katter i en 2 i stenby med uteplats.
Först gjorde jag mig av med mina älskade orangea honkatter till min pappa som fortfarande har dom och det ångrar jag inte en sekund!
Jag hade länge funderat på vad som var bäst för mig och vad som var bäst för Chili.
Efter tre år insåg jag att Chili var otroligt stressad och jag blev stressad av det och jag själv är en otroligt stressad personlighet så hon tog ju så klart efter det.
Jag var en stressad person innan jag vart sjuk vill jag pointera, idag är jag inte alls samma människa som då.
Jag gjorde valet att eftersom att Chili och jag inte klickade till 100 men jag och Kiro gjorde så bestämde jag mig för att det var Chili som skulle placeras om men bara om jag hittade rätt hem.
Jag hitta ett par bra familjer men som i sista sekund hoppa av och dom där månaderna när jag visste att vi snart inte skulle vara tillsammans var de värsta månaderna i mitt liv.
Jag grät konstant och var ledsen hela tiden.
Till slut frågar min låssas lillebror om inte han och hans mamma kunde ta henne.
Va tvungen att tänka och prata av mig med familj och vänner.
Bara tanken på att hon skulle vara så nära mig men inte vara min fick mig att gå sönder inuti.
Till slut sa jag ja och Chili flyttade. Jag klarade intrava att hälsa på, tog månader innan jag åkte dit.
Det var hemskt, jag ville bara ta med henne hem!
Så jag höll mitt avstånd, det va för plågsamt.
Efter 1,5 år så har jag ångrat mitt val varje dag.
Efter 1,5 år så grät jag fortfarande då och då av saknad.
Men sent i förra veckan fick jag mardröms nyheten.
Min lillebror kunde inte ha kvar Chili och heller inte hans mamma.
Jag fick panik och grät hela den dagen utan stopp.
Jag ville så himla gärna ha hem henne men inte min sambo.
Han har precis blivit varslad från Volvo och jag är fortfarande heltidssjukskiven, läget va noll bra.
Så jag fick alltså inte ta hem henne och då grät jag ÄNNU mer kan jag lova.
Panikångest attacker gång på gång hela tiden och fick inget stopp på det.
Ringer mamma dagen efter och är helt förstörd.
Det var samma dag som jag skulle till Uppsala så i fredags alltså.
Efter många tårar och funderingar på vem jag nu skulle behöva placera om henne till fick jag ett sms.
Vi kan ta henne säger Micke
Först tänkte jag NEJ det blir för nära men efter ett par timmars tänkande så insåg jag att detta var det bästa som kunde hända.
Mamma och Micke är ägare till henne, hon bor hos dom.
Jag kan alltså låna henne då och då, jag får träna henne hur mycket jag vill och i vad jag vill, jag får alltså alla dom roliga grejerna!
Så jag sa ja och kände att all press och stress försvann och i lördags hämtade jag henne och hon fick lov att sova första natten hos mig men i söndags åkte jag ut med henne till mamma och Micke och har sovit här sedan dess.
Så här är jag, i badet hos mamma och har nyss varit ute med trion i skogen och jag är så lycklig!
Jag kan inte ens beskriva hur lycklig jag är som fått denna chans att ha kvar henne i mitt liv tills den dagen hon inte lever längre.
Min första hund, min bästa prinsessa!!! ❤
Hur tackar man sin mamma och låssas pappa för nått sånt här?
Ett tack känns ju helt klart för lite, inte ens 1000 tack räcker!
Men jag säger det ändå:
TACK MICKE FÖR ATT DU VILLE TA HAND OM HENNE OCH TACK MAMMA FÖR ATT DU INTE SA NEJ TILL DETTA OCH TACK FÖR ATT NI GJORT MITT LIV LITE LYCKLIGARE!!!
ÄLSKAR ER! 😀
Nu kör vi en liten bildbomb på prinsessan!
Detta är bilden som låg ute på hemsidan som jag föll så hårt för! Sötnos!
Detta är från Gbg när vi hämtat henne!
Lite bilder genom åren!
Nya bilder!
Pernilla och Kiro 