Tack för att du står ut med mig dag in och dag ut – VARNING, LÅNGT INLÄGG!!!

Jag och Monica har då och då pratat om att vi trots vår stora åldersskillnad kommer så bra överens. Monica är ca 10 år äldre än mig och för många är det säkert en enormt stor skillnad, men för mig har inte vänner med ålder att göra utan det har med personlighet att göra. Självklart märks det att det är stor åldersskillnad, det vore väl konstigt annars haha? Men Monica är för mig iaf väldigt ung fortfarande i humor mm och det tror jag gör mycket för vår vänskap. Nu tycker ju jag självklart inte att hon är gammal, det är snarare så att jag själv hade önskat att jag var 10 år äldre ibland. Jag kan vara så avundsjuk på hennes ålder ibland, hon har Mathilda som fyller 13 i sommar. Jag vill väl oxå ha en bråkig tonåring att älska haha.

Idag ser jag henne som en utav mina absolut närmsta vänner och möjligtvis som en extra mamma, som jag egentligen aldrig haft någon nytta av då min mamma är en sådan mamma som jag kan prata med om ALLT. Till och med sånt som andra inte vill prata med sina päron om, tex om sex.
Men extra mamma är ordet som faller mig bäst i smaken, vilket inte är konstigt egentligen då det är MÅNGA som ser Monica som sin extra mamma.
Jag tror och hoppas att hon ser mig så som jag ser henne, som en nära vän dvs trots vår åldersskillnad och våra olikheter. Men hur roligt vore det om vi var exakt likadana? Inte så kul skulle jag tro.
Vi har som sagt ofta pratat om att vi kommer bra överens och vi är extremt öppna om alla samtalsämnen.

Vi bråkar inte – vi diskuterar på ett vuxet sätt och utan att höja rösten.
Vi har inga hemligheter för varandra – vi är öppna mot varandra från start.
Vi gnäller inte på varandra för att man inte har hört av sig på 5 dagar – vi vet vart vi har varandra och är nöjda båda två.
Vi håller inte inne med saker – vi är raka och ärliga direkt och därför undviker vi tjafs.
Vi har inga problem att ge varandra kritik – hur ska man annars få reda på vad man gör för fel?
Vi är allt en vänskapsrelation inte brukar vara – okomplicerad utan regler!

Visst självklart kan jag vara ganska krävande ibland när jag mår dåligt och behöver bekräftelse, men det har inte med vår VÄNSKAP att göra utan det är mitt bekräftelsebehov pga min adhd som ställer till det. Ärligt talat så är det nästan alla gånger mitt fel och DET märks på åldersskillnaden, Monica är mycket mognare än mig, vilket är självklart.
Men ni ser, det är detta jag vill komma fram till. Anledningen till att jag älskar Monica så mycket är för att hon är den enda människan jag känner förutom min mamma som kan få ner mig på jorden och DRAR ur mig min MOGNA sida. I hennes sällskap är jag otroligt mycket mognare och ordet trygg ploppar upp i huvudet på mig i skrivandes stund. Men det låter ju som att det är en förnedring mot mina andra vänner, men jag menar det absolut inte så, tro mig.
Jag menar att pga vår okomplicerade relation utan bråk, tjafs mm så finns det inget att oroa sig över. Jag går såklart inte runt och är orolig kring mina andra vänner. Men vänner i samma ålder bråkar i regel oftare än vänner som har stor åldersskillnad. Men mest av allt har det nog med själva Monicas personlighet att göra, för HON är okomplicerad, trygg i sig själv, säker på sig själv, ärlig, rak och det passar mig väldigt bra då jag behöver en sån person oxå runt mig. Jag är inte säker på mig själv, jag är inte trygg i mig själv speciellt mycket men jag är ärlig och rak. Det är något som är VÄLDIGT viktigt för oss båda och det är svårt att hitta båda delarna i människor.

Jag har tack vare Monicas och min vänskap förstått att jag är en bättre människa när jag är med henne, hon drar som sagt ur mig min mogna sida och det är en svår uppgift kan jag lova. Jag kommer förmodligen så bra överens med henne pga hennes ålder och det är något jag tänkt mycket på. När jag var yngre och umgicks med äldre så var jag mycket mognare och stabilare än med människor i samma ålder som mig, så det är inte bara nu detta har hänt. Det har förmodligen vart så här större delen av mitt liv och nu förstår jag en del varför jag alltid har dragits mot äldre människor att umgås med. I många år har jag tex umgåtts med min bästa kompis mamma och jag verkligen älskade det, för det var samma sak där – okomplicerat. Det var bara jag som komplicerade till det ibland.
Det här är ju såklart inget jag bryr mig om med mina vänner i min egen ålder, herregud jag skulle ju aldrig sluta umgås med mina vänner för att dom inte är äldre än mig och drar ur mig min mogna sida. Jag tycker snarare att det skapar en balans. När jag är med Monica känner jag mig mognare och stabilare och när jag är med vänner i samma ålder så känner jag mig ”barnsligare” och mer ”hemma”. Man måste ha båda delarna i sitt liv för att må bra anser jag. förlorar du din barnslighet så finns det inte mycket roligt kvar ju? Att jag känner mig mer hemma har nog främst att göra med att jag varit vän otroligt mycket längre med mina vänner i samma ålder och då blir det nog automatiskt så att alla har en plats i gänget osv. Inget konstigt med det anser jag. Alla behöver en släng av barnslighet! 🙂

Jag är verkligen tacksam för att du står ut med mig Monica, för jag vet lika väl som du att jag är en utmaning att vara vän med. Men det som är så fantastiskt med dig är att vi aldrig hymlar om det, du kan säga till mig ”Åååååh du är så påfrestande idag!!!” eller ”Nu är du lite väl exalterad så dämpa dig för fan!!” några exempel haha. Detta är det svårt att få hjälp med tycker jag, för det vanligaste är att ingen vågar säga till mig när jag får problem med min adhd, men för dig kommer det helt naturligt att dämpa mig när jag pratar för högt eller för snabbt, är jag speedad så försöker du åtminstone dämpa mig, är jag arg försöker du få ner min aggression mm. Det är just sånt som jag behöver hjälp med men inte KAN kräva av nära och kära. De måste själva vilja göra det och VÅGA göra det och jag fattar ju självklart att det inte faller sig naturligt att korrigera sin vän för alla.
Men jag ville bara att du skulle veta hur tacksam jag är för att det verkligen faller sig NATURLIGT för DIG! Det betyder oändligt mycket för mig och min adhd utveckling. Så tack för det verkligen!

Jag vill ännu en gång tacka för ALLT du har gjort för mig under vår vänskap men främst av allt under mina tre sjukdomsår som varit ett helvete och jag hade aldrig klarat detta utan dig. Det känns fantastiskt att jag faktiskt fortfarande har en vän som finns i vått och torrt och som gör livet lättare att leva när jag har mina perioder av depression eller smärtskov! En vän som faktiskt står ut med mig haha, för jag vet att du säkerligen många gånger kan bli döds trött på mig, men du verkar ha så himla lätt för att just stå ut med saker och ting, tex mig.
Självklart menar jag inget illa med att Monica FAKTISKT står ut med mig, det kanske låter som att jag är arg, ledsen eller besviken på att andra inte har gjort det. Men det är ju bara fakta och jag vet självklart om att jag inte är en lätt människa att ha som vän. Så pass medveten är jag och det tror jag alla som känner mig vet om oxå. Vet man dessutom om min komplicerade vänskapssituationer (som jag många gånger gillar att älta om haha) som jag varit med om genom alla mina 26 år så vet man även att jag har svårt att behålla vänner och därför är det ett fucking under rent ut sagt att Monica som ändå bor GRANNE med mig finns kvar vid min sida när vi trots allt faktiskt nästan ses VARJE dag. Det måste ju vara nått fel på henne, eller hur? haha.

Kanske är det så att hon inte varken tänker eller känner så som människor i 26 års åldern gör? Hon är ju trots allt som jag sa mycket mognare och därför kanske hon förbiser saker och ting som jag kanske inte hade klarat av? Ja jag vet inte men nått är det ju som gör att hon står ut med mig!
Det kanske låter hårt förresten när jag säger att folk inte står ut med mig? Men försök leva i en kropp med adhd, jag står inte ens ut med mig själv varannan dag så hur ska då andra orka med mig? Jag FÖRSTÅR att människor tycker att jag är påflugen, högljudd, uppmärksamhetskrävande, dramaqueen, egoistisk, hyperaktiv mm men det är en ENORM skillnad på att ACCEPTERA läget och att INTE TA ÅT SIG! För självklart tar jag åt mig och blir ledsen över att folk inte står ut med mig, vem skulle inte bli det? Det är ju därför jag just ältar så mycket kring mina vänskapssituationer så ofta, för att jag har sån ångest över att jag gång på gång förlorar mina bästa vänner.
Men jag har ACCEPTERAT att jag har adhdn som gör att folk inte förstår sig på mig fullt ut och därför klarar de inte av mig hur länge som helst för att deras gräns går till slut. Det är okej, jag kan inte tvinga folk att bli experter på adhd när jag själv knappt fattar nått utav denna diagnos. Sen har jag såklart inte förlorat vänner PGA min adhd, det fattar ju jag med för diagnosen är ny ställd sedan dec 2013 så många har ju inte ens vetat om detta när jag förlorat vänner.
Jag klandrar INGEN, verkligen INGEN för deras beslut att avbryta vänskapen, vilket har hänt en hel del sedan jag var tonåring och det hoppas jag att ni tror på. För ärligt talat undrar jag, om det var ombytta roller, hade jag då klarat av att vara vän med dom? Förmodligen inte, jag hade antagligen gjort samma sak och lämnat dom med. För jag vet att jag som sagt är väldigt krävande och speciell och det är inte för alla. Men jag hoppas att jag har fel, jag hoppas att jag inte hade gjort så och jag vill mig tro att jag ser det bästa i alla människor trots att jag är otroligt dömande.

Som sagt, jag har accepterat för länge sedan att en vänskap med mig inte är för alla, självklart är det inget jag är lycklig över men jag vill mig tro att jag blev lyckligare själv den dagen jag bestämde mig för att acceptera detta och sluta klandra alla mina före detta vänner för att dom lämnade mig.
Och samtidigt så fick jag lov att inse att detta trots allt är ett ganska vanligt problem ändå bland tjejer – drama.
Så att acceptera saker och ting gör faktiskt mycket.
Jag tror att Monica och min mamma är de två personer som har hjälpt mig mycket med att hjälpa mig att acceptera saker och ting. De båda har sina olika sätt att tala med mig om saker, de gör det på helt olika sätt, men båda sätten gör att jag förstår saker jag inte förstod innan. Själva poängen är ju att bli klokare av et viktigt samtal och jag blir ALLTID klokare utav dessa samtal med båda två.

Ja, jag har skrivit på detta ca 4 dagar, men har raderat och börjat om varje dag eller ändrat här och där. För jag har varit orolig över att jag har varit för ärlig och att folk ska ta åt sig på FEL sätt. Absolut inte att Monica ska ta åt sig på fel sätt, för jag är hundra procent säker på att hon förstår varenda ord jag skrivit.
Men jag kan inte hålla på i varje sånt här inlägg med att ursäkta mig i slutet av inlägget hela tiden. Jag ska inte behöva försvara mig i varje inlägg för att jag är en ÄRLIG människa. Jag vill aldrig någon ont med det jag skriver, det är snarare tvärtom, jag skriver ärligt från hjärtat för att folk ska FÖRSTÅ mig bättre. Jag har slutat att ursäkta mig och försvara mig själv för SISTA GÅNGEN IDAG. Jag hoppas att jag i tidigare inlägg har klargjort att jag INTE längre skriver illa om mina vänner eller före detta vänner.
Bara för att jag har gjort en hel del misstag på denna blogg ska jag väl ändå inte behöva ursäkta och försvara mig i all oändlighet? Nej, jag har gjort misstag precis som alla andra gjort misstag. Jag tycker att jag sotat för vad jag har gjort tillräckligt nu 🙂

För visst är det inte ett DUGG kul att läsa dom här raderna på slutet i mina inlägg? Det förstör ju hela inlägget enligt mig, men jag har haft sån ångest över att någon ska ta åt sig eller att någon tror att jag skriver om dom när det är så långt ifrån det bara kan bli och så här har jag känt i säkert 1 år VARJE gång jag skriver ett ärligt inlägg, vilket är ofta! Men nu är det slut på det.
Kan man inte ta att jag är en ärlig människa som skriver ärligt om mitt liv, mina tankar och mina åsikter då säger jag som jag sagt många gånger. LÄS INTE DÅ 🙂
TÄNK PÅ ATT jag ursäktar mig och försvarar mig i förväg för ER skull, inte min egen, jag är SÅ orolig att någon ska ta illa vid sig eller tro att jag pikar som jag gjort mycket förr. DÄRFÖR har jag gång på gång verkligen skrivit att det INTE handlar om någon så att INGEN ska kunna ta åt sig. Nu vet jag att det kan vara svårt att tro på det uppenbarligen, men jag lovar att det finns INGET ont i det jag skriver och jag pikar ingen i detta inlägg bara för att jag hyllar en vän.

Som en god vän till mig skrev häromdagen ”Äh, va fan, du skriver ju vad du vill i din blogg och sen är det upp till den som läser att tolka. Och jag tolkar dåligt!!!” Jag tyckte den kommentaren va SÅ klockren och jag förstår att man tror att det handlar om en själv då och då för att mina vänner har varit vana vid ett speciellt sätt här på bloggen och det är ju rent ut sagt TRAGISKT att behöva ta åt sig jämt pga MINA MISSTAG jag har gjort på denna blogg. Men jag lovar dig, det finns inget ont sagt om någon längre och absolut inga pikar hit och dit. Detta inlägg är enbart riktat mot Monica och en hyllning till henne för att hon är den hon ÄR!
Jag hoppas att mina vänner i framtiden kan komma över de misstag jag har utsatt dom för och kunna läsa det jag skriver utan att få en klump i magen. För det får jag VARJE gång jag skriver något liknande detta. VARJE gång sitter klumpen i magen, så ni är inte ensamma om det iaf! 🙂
Bara för att man hyllar en vän till skyarna betyder inte det att hon är på något som helst sätt bättre än någon annan. Alla är lika mycket värda för mig och jag har ingen ordning på vem som är bättre än den andra, det hoppas jag verkligen inte att folk tror. Alla är bra på olika sätt och alla har sin plats bland vänner, den ena är clownen, den andra är psykologen och den tredje kanske är vägvisaren. Ja så alla har en roll och varje roll är lika nödvändig och omtyckt. Jag älskar mina vänner lika mycket.

Tillbaka till samtalsämnet, det blir lätt så här att jag kommer bort mig och ursäktar mig i 100 rader, det är tråkigt för det skulle handla om MONICA, inte min ursäkter. MEN NU! MONICA TACK TACK TACK för att du är just DU. Jag önskar att alla hade en vän som dig som är så klok och omtänksam. Inte nog med att jag är tacksam över vår vänskap så är jag otroligt glad över att jag får vara en del av din dotters liv som förbluffar mig varje dag nästan. Vilken kvinna hon kommer att bli!
Jag är otroligt tacksam över att jag får vara en del utav era liv och att ni är en del i mitt, min sambos och speciellt Kiros liv. Han avgudar er båda men speciellt Mathilda och det är inte lätt att vinna hans kärlek det vet ni båda två om. Jag hoppas att jag en dag kan ge tillbaka för allt du gett mig!
Kiro och jag älskar er båda otroligt mycket och det hoppas vi att ni vet om 🙂

Kram på er!