Kiros tragiska historia

Kort om Chilis historia.

Jag köpte min första egna hund år 2008, en blandras (troligen schäfer/terv) tik som kröp efter väggarna och flåsade konstant när jag hämtade henne i GBG med min kompis Michaela, vi döpte henne till Chili. Hon hade förmodligen inte alls haft det bra i sitt tidigare hem då hon var så strykrädd och inte gillade män alls. Första gången min sambo skulle leka med henne kissade hon på sig utav skräck och bara skrek utav rädsla och sprang ifrån honom, vi visste ju inte förrän då att hon var SÅ rädd för män, vi jobbade dock bort det mesta sedan.
Hon avlivades tyvärr februari 2014 pga många kroniska sjukdomar, men hon fick en fantastisk sista dag och avlivades hemma hos min mamma i skogen där hon trivdes bäst. Hon hade kronisk stress och förmodligen magkatarr PLUS två olika kroniska ögonsjukdomar som kunde orsaka blindhet om hon inte fick droppar och salva 3 ggr om dagen. Hon bodde 1-1,5 år hos en dåvarande familjemedlem och när jag hämtade hem henne igen och åkte till Arbogas ögonspecialist hade hon börjat bli lite blind, hon hade en grå hinna över ögonen så vi kom verkligen in i rätt tid.
Hon vart bara 6 år tragiskt nog pga dålig avel och dålig uppväxt som satte sina spår på henne. Chili och Kiro var verkligen BÄSTASTE BÄSTA VÄNNER! Det tog hårt på Kiro att bli lämnad kvar ensam eftersom han vuxit upp med henne ❤

Kiros historia.

Kiro var valp nr två jag kollade på, första i sthlm och Kiro i Mariestad hos ett par som var trevliga och verkade kunniga tyckte jag. Valparna såldes som renrasiga amstaffs utan stamtavla, så i många år trodde jag att jag ägde en renrasig hund, men idag är jag väldigt glad över att han är en köksavlad blandras då han är allt annat än vad en Amstaff bör vara.
Där satt en fet, blyg, skrynklig, lugn, blyg och gosig/närgången valp som jag blev totalt förälskad i och han valde verkligen mig. Alla andra valpar var högt och lågt och var helt energiska, men Kiro var lugn och satt i mitt knä och ville vara nära. Allt kändes SÅ perfekt först på vägen hem i bilen med Michaela som ännu en gång var med och hämtade en ny hund, men jag minns att det var några små saker som störde mig när jag och Anna var på första besöket. Han morrade tex åt uppfödaren när hon kliade han på ryggen tex, hon kliade iofs på tok för hårt med sina lösnaglar. Jag vet att Anna inte var imponerad utav valparna och jag har för mig hon tyckte jag skulle avstå pga att Kiro var lite konstig, på nått sätt kände jag samma sak men var ju så himla förälskad i den knubbiga valpen.
När jag kom hem med honom så var han allt annat än en normal valp tyckte jag och många av mina hundvänner, så jag började fråga uppfödarna en hel del om hans beteenden och frågade även de som köpte Kiros kullsyskon om en massa info jag ville ha.
Det visade sig att jag hade köpt en valp från en tjuvparning och parningen skedde när tiken bara var 9 månader, alltså jätte olagligt! En tik måste vara minst 18 månader för att få paras första gången. En valp kan inte ta hand om sina valpar så som en vuxen hund kan ta hand om sina valpar, det säger ju sig själv. Så där fick jag svaret på varför han inte betedde sig som en normal valp, han hade helt enkelt inte blivit uppfostrad utav en vuxen hund utan av en valp.
Många av valparna fick ”demodex” väldigt tidigt och det var en dyr behandling för stackars Kiro att gå igenom som inte borde vara sjuk redan, det var en hemsk tid för oss. Min veterinär fick lära mig att ta sprutor på han så jag kunde göra det i hemmet varje dag istället för att åka till henne varje dag och innan det så gick han på tab som inte hjälpte alls. Han har idag aldrig fått tillbaka det tack och lov!
Uppfödaren visade där och då att hon var allt annat än kunnig då hon påstod att valparna absolut inte hade fått demodex utav deras mamma som hon ägdde, för hon hade minsann aldrig haft det! Jag försökte förklara gång på gång att demodex smittas via moderns mjölk, men så var det absolut inte enligt deras veterinär. Man kan ju undra vad det var för dåre till veterinär som lät en valp gå igenom en graviditet vid endast 9 månader, så ärligt talat sket jag fullständigt i vad hennes veterinär hade sagt om demodex. För mig räckte infon på nätet jag fann och vad mina veterinärer på Strömsholm bla berättat om det. Där och då började helvetet med de så kallade uppfödarna!

Kiro hade som valp många problem, han hade jätte svårt för hundspråk så han förstod sig tex inte på andra hundar så bra, han hade aldrig fått lära sig bland det viktigaste som finns att lära sig utav sin mamma – bitkontrollen, som dom lär sig vid 9 veckors ålder. Han HÄNGDE i skinnet på Chili och mina vänners hundar, tyvärr var alla hundar han träffade så veka, så ingen vågade säga ifrån på riktigt vilket såklart INTE var bra för honom. Så jag lärde inte min valp att sitta eller ligga det första jag gjorde utan jag lärde min valp ”LOSS” och fick fokusera mycket på hans konstiga beteenden. Han hets-åt så förmodligen fick de äta för sällan eller någon annan anledning. Han reste ragg ofta åt det mesta och pep i samma veva, han visade tänder och reste ragg åt valpar och vissa vuxna hundar så han kunde absolut inte leka med valpar då han försökte bita och lägga omkull dom jämnt, han var rädd för det mesta och saknade mod som en sund valp bör ha. Kan skriva en roman om hans konstiga beteenden men det får räcka!

Mamman till valparna och deras andra hanhund som var ung bodde tydligen mycket i bur fick jag reda på dessutom, vilket är olagligt för den som missat det. En bur får endast stå inne om dörren till buren är borttagen eller sitter fast och ej kan åka igen. Så det fick mig att fundera på hur mycket har mamman egentligen varit med valparna, kunde det vara en orsak till hans konstiga beteende?
När jag hade fått reda på allt som jag luskat ut och dessutom hade blivit hotad utav uppfödarna på mail så bestämde jag mig för att anmäla dom till LS och de hade redan blivit anmälda 2-3 ggr som jag självklart inte hade en aning om. Men jag hade hur lätt som helst kunnat kollat upp det hos LS om jag hade varit smart nog och bara ringt dit och frågat om dessa människor hade fått några anmälningar. Detta är något som kommer vara en självklarhet vid nästa hundköp och borde vara en självklarhet för ALLA som tänker köpa en hund, renrasig som blandras!
Jag bestämde mig även för att anmäla kvinnan till F-kassan då dom lurade F-kassan på enormt mycket pengar varje månad. Mannen jobbade på oljerigg i Norge och hon var sjukpensionerad men hade adressen skriven hos sin pappa, så pengar hade dom ju allt. Det var en slags hämnd antar jag för att jag var så otroligt arg och ledsen, jag ångrar inget faktiskt. Det dom tvingade mig att gå igenom är en av de hemskaste tiderna i mitt liv. De hotade med att de skulle komma och ta Kiro ifrån oss så jag vågade aldrig lämna Kiro på tomten för jag var rädd att de skulle komma och sno honom. Mina inlägg om uppfödarnas mail och hot finns kvar på min blogg att läsa för den som vill, sök bara på uppfödare eller mail tex.
Jag byggde upp en inre stress kring Kiro som vem som helst förstår att det INTE är bra, jag mådde väldigt dåligt den tiden pga att Kiro var sjuk, det bråkades och jag stressade upp mig för inget!

Inte nog med allt detta så tyckte jag att Kiro skulle socialisera sig med andra hundar då han var så dålig på det, så jag var mycket på hundklubben som hjälpte mycket och i hundgården vilket var det dummaste jag någonsin utsatt bägge mina hundar för. Att släppa in en unghund i en hundrastgård är så otroligt klantigt enligt min egen erfarenhet då det många gånger blev kaos där inne. Vuxna hundar juckade på Kiro, kissade på honom, tryckte ner honom, det blev slagsmål, ja han utsågs hela tiden till en hackkyckling och Kiro fick hela tiden gå i försvar. Det var såklart inte bra för en hund som Kiro, som redan var osäker mot andra hundar sedan valpbenen. Jag förstörde mycket för mig och Kiro genom att vara i hundgården och jag tog beslutet att aldrig mer gå dit, viket jag hållit.

Inte nog med det så gjorde jag ett ännu större misstag, jag började umgås med en kompis och hennes killkompis, han ägde en STOR VASS schäfertik och denna tik kommer att vara den hund som förstörde ALLT förtroende för andra hundar för Kiro.
Kiro hade väldigt mycket attityd som sagt som unghund och trodde att han var nått och då ingen vuxen hund vi kände sa ifrån så var det ju inte så konstigt eftersom att han vann jämt. Jag fick ofta gå emellan vid lek då han var för hårdhänt, dryg och visade noll respekt. ALLT var hans!
Kiro började iaf att umgås med denna schäfertik som det gick utmärkt med i början och hon sa dessutom ifrån PÅ RIKTIGT och han lyssnade ju för fasiken för första gången i sitt liv, halleluja tänkte jag! Tyvärr gick det för långt till slut, hon var FÖR vass och tillät inte Kiro göra något som inte passade henne.
När dom satt i bilen tex på parkeringen på en utställning så startades ett slagsmål i bilen så Jeppe grindarna flög bort och enligt mig så vill hundar absolut inte slåss i en trång bil, men det skedde och där startades Kiros ännu mera extrema rädsla för galler.
Nästa gång gav hon sig på han när han satt på golvet mot soffan och myste med mig och när hon klampade sig fram mot oss så var Kiro så rädd för henne så han visade tänderna lite grann bara för att få stopp på henne och en sund hund hade backat eller stannat, men inte hon, utan hon hoppa på han och ett slagsmål bryter ut och tyvärr råkar tiken bita hål på sin husses hand så vi fick åka till akuten med han så att han fick sy sin hand.
Man kan ju tycka att detta borde vara nog men tyvärr så räcker det inte.
Vi var och badade hundarna och Kiro hade en pinne som tiken ville ha men han släppte inte och då hugger hon honom gång på gång i ryggen och håller fast han medans hon på nått sätt släpar ut han i vattnet och han höll på att drunkna. Hans skrik kommer jag aldrig glömma, jag var livrädd och tänkte ”nu dör han nu dör han nu dör han”
Han hade enorma hål på ryggen och den natten grät jag så mycket för att han darrade och skrek av smärta så fort han rörde sig och DÅ bestämde jag mig för att avsluta hundarnas umgänge, jag hade sån ångest över allt jag utsatt han för med denna tik. Allt jag ville var att Kiro skulle lära sig att de äldre hundarna bestämde och borde respekteras, istället lärde jag honom att hundar är farliga och går inte att lite på 😦
Detta kommer jag ångra hela mitt liv och Kiro har tyvärr 5 år senare fortfarande problem med andra hundar även om vi har jobbat bort väldigt mycket tack och lov. Vi kan gå promenader med 1-40 andra hundar utan problem, men jag kan inte släppa ihop han bara så där med en hund. Han kan fortfarande inte umgås med nya hundar som han kunde innan detta. Vi måste gå promenader innan, sätta på munkorg inne så han får ligga på golvet med huvudet mot nya hundens rumpa så att han kan lukta länge på vem den nya hunden är då han lätt blockerar näsan och bara går på synen.
Vi har varit hos flera olika hundtränare med och utan resultat, men den största framgången har vi lyckats med på egen hand genom att pröva oss fram! Är otroligt stolt över hur långt vi kommit i vår rehab! ❤

Oavsett vilka problem än Kiro har så är dom små för mig och Kiro har gett mig SÅ mycket INGEN annan tidigare hund jag haft gett mig.
Jag har två kroniska diagnoser, adhd och endometrios. Endometrios är en gyn-sjukdom som skapar sinnessjuka mens liknande smärtor som jag varit heltidssjukskriven pga i ca 4 år (mycket mycket kort förklaring) och Kiro har blivit lite utav min vårdhund. Jag har inte lärt han någonting, han har lärt sig allt själv. När jag har ont så ligger jag ofta i fosterställning och då vet han att jag behöver värme på nedre magen, så han kommer alltid och lägger sig sked med mig. Håller jag handen på magen för att jag har mindre ont så lägger han huvudet på magen så det ska bli varmt, sen om han inte fattar att det blir varmt och hjälper mig vet jag ju såklart inte.
När jag var som mest sjuk så fick jag mycket ångest och panikångestattacker och det fanns inte en människa på jorden som kunde lugna ner mig utan det blev snarare värre om en människa försökte hjälpa mig. Den enda som visste vad han skulle göra var Kiro, han kommer lugnt och fint och sätter sig i mitt knä om jag sitter på golvet tex och sätter sig med ansiktet mot mitt och slickar upp mina tårar medans jag kramar honom, stenhårt. (SNYFT vilka minnen detta drog upp nu jö)
Kiro lärde sig att känna igen mitt kroppsspråk så när jag hade/har ont, var han lugn men lite mer på vakt ute, uppträdde någon konstigt skulle han vakta mig men det har blivit nästan helt bra nu. Han hade konstigt nog inga problem med att vara inne en dag med matte i sängen, han bara låg där medans Chili inte ALLS klarade av det lika bra så fick ofta hjälp med hundarna av mina underbara vänner. Han lärde sig helt enkelt att tillgodose mina behov före hans, vilket för mig var hemskt då jag såklart ville tillgodose hans och Chilis behov!

Jag fick även ångest så fort jag var ute på promenad och en del hade jag sedan innan från den oroliga tiden med Kiros problem/sjukperiod, men det mesta kom pga endon. Jag fick hjärtklappning och hjärtat rusade lixom iväg när jag mötte människor då jag blev väldigt asocial, speciellt hundmöten av någon konstig anledning och detta var såklart INTE bra för Kiro då han var/är en EXTREMT känslig hund som känner av minsta lilla känsla/energi jag har, medans Chili inte alls var så. MEN, jag lärde mig att träna bort hjärtklappningen på egen hand och är idag fri från det besväret. Det kan komma tillbaka vid speciella tillfällen, tex om vi möter en grotesk utfallshund eller om vi möter en hund som ägaren har noll inkallning på, Kiro är trots allt en hund som skulle skada en annan hund om den slet sig fram då han ju fick lära sig att "om jag skadar dig först så kan inte du skada mig. Om jag hoppar på dig först så vinner jag".
Jag provade hur många olika sätt som helst vid hundmöten (han gjorde/gör inte utfall, han piper och reser ragg bara) och till slut så fick vi ett genombrott och jag är glad att vi idag är SÅ mycket bättre än för 1 år sedan. Mjukost is the shit! 😀
För övrigt är Kiro EXTREMT lugn, lättlärd, lydig, glad, sprallig, älskar att träna och är galen i bollar. Han är världens bästa hund för mig!

Dålig avel kan ge en hund mycket problem så som sjukdomar och allergier tex.
Kiro har varit mycket sjuk som jag tidigare skrev, han har haft urinkristaller som vi länge fick gå till veterinären för att kolla upp med ultraljud och han fick gå länge på urinary foder. Han har idag inga kristaller kvar som tur är. Han har även haft fel på bukspottkörteln.
År 2014 fick han borelia och pga borelian så bröt hans latenta sjukdom ”tollarsjukan” ut. ”Tollarsjuka” består av ett sjukdomskomplex av immunologiska sjukdomar som kan delas in i två huvudsakliga grupper. Den första är en autoimmun reumatisk sjukdom som kallas för SLE (Systemic Lupus Erythematosus) som uppträder huvudsakligen som reumatisk värk med ledinflammation. Den andra varianten på sjukdomen är en viss typ av hjärnhinneinflammation, en s.k. steroid responsiv meningit-arterit (SRMA).
Kiro fick den som kallas för polyartrit/SLE, dvs det sätter sig på lederna och att han lever är ett mirakel, alla hundar jag känner som fått tollarsjukan är idag avlivade då behandlingen inte funkade och hundarna led utav enorm smärta så man fick lov att avliva hundarna. Kiro led extremt av plötslig hälta på först ett ben men sedan på alla 4 ben. Han fick extrema smärtor så han kunde inte ens gå och kissa/bajsa! Han fick snabb behandling på Strömsholm och svarade ovanligt bra på den. Så tack vare det lever han idag men skräcken finns tyvärr kvar, hos mig. Han kan få tillbaka det när som helst och jag är livrädd att han ska behöva gå igenom det igen.
Det var en lång återhämtning och under själva behandlingen grät jag konstant känns det som nu i efterhand. Han kissade på sig i bilen bara efter 20 min rersetid, han kissade på sig inne vart vi än var och även i trapporna när han skulle gå ner för dom hos min mamma. Altandörren fick stå öppen på nätterna (tackar gudarna för att det var sommar när detta hände) så han kunde kissa när han ville pga kortisonet som var vätskedrivande, han vart grovt undernärd utav tabletterna han åt och sedan sa det bara PANG så var han smällfet.
Förmodligen har han ärvt detta utav mamma, pappa eller någon utav deras släkt!
”Tollarsjukan är i dess båda former delvis en genetisk sjukdom vilket innebär att den är ärftlig. Sjukdomen är också av en komplex natur vilket betyder att flera genetiska förändringar samverkar med miljöfaktorer och orsakar att hunden blir sjuk. Komplexiteten innebär att alla individer med Tollarsjukan inte automatiskt får avkommor med sjukdomen, däremot nedärvs de genetiska anlagen och sjukdomen kan dyka upp i senare generationer.”

Vi hundägare ska många gånger SKÄMMAS så mycket över att vi har problem med våra hundar. Varför det? Jag har alltid varit väldigt medveten om mina egna brister och mina hundars brister och det är inget jag skulle ljuga om. Sluta skäms över din ÄLSKADE fyrbenta ludna vän och sluta skämmas över att du inte är världens kunnigaste eller bästa hundägare. För alla gör vi misstag och ingen gör ALLT perfekt som hundägare 🙂
Lär dig utav dina misstag, det är huvudsaken och jag tror ni förstått att jag VERKLIGEN har lärt mig utav mina misstag!
Jag har inget emot blandraser eller hundarna, alla är lika mycket värda.
Det jag har emot är allt detta som jag just suttit och skrivit om, vad vi valpköpare får gå igenom med våra oskyldiga hundar pga oseriös blandrasavel utan rasbundna testar, röntgen och undersökningar som behövs för att avgöra om en hund bör avlas på. DET är jag emot!

Det här är en del av vår resa bara. Men jag ville ändå dela med mig utav det viktigaste så att detta kanske kan lära någon att okontrollerad blandrasavel inte ofta går som man tänkt sig.
Alla gör vi dessutom misstag som hundägare och alla har vi våra problem som hundägare som vi får se till att lösa på bästa sätt.
Jag är tack vare allt som hänt trots allt en väldigt kunnig hundägare idag och vet EXAKT vad jag INTE ska göra med nästa hund. Jag har lärt mig otroligt mycket utav Kiro och jag har trots hans problem ALDRIG älskat en hund så mycket som jag älskar honom och jag har dessutom fastnat totalt för muskelraser, jag lär nog inte leva med någon annan ras än en muskelras. Det blir en renrasig amstaff vid nästa hundköp helt klart! Tro mig, aldrig mera köksavel och stötta blandrasaveln!

Världens bästa hund är du lilleman, mattes gris! ❤