Ja snart fyller jag år, om mindre än 1 månad.
Hela 25 år blir jag den 15 dec.
Jag ska inte ha någon maffig 25 års fest som många har.
Jag ska ha mina närmaste bästa vänner över, dagen innan jag fyller på myskväll med sleepover för de som kan.
Ser fram emot det otroligt mycket.
Dock ser jag faktiskt inte fram emot mitt 25 års firande.
Det finns inget jag önskar som jag någonsin kommer att få.
Jag önskar mig inte kläder, presentkort eller pengar.
Jag är inte intresserad utav det, jag vill inte ha någonting i år förutom en sak.
CHILI fy gråter bara jag skriver hennes namn.
Hon ligger här bredvid mig i sängen på landet och jag blir lika tårögd som vanligt när jag tittar på henne och hon tittar tillbaka med den där speciella blicken som bara hon och jag har och som bara vi vet vad den betyder.
Det hon och jag har går inte ens att jämföra med Kiro och mig.
Vi har ett enormt band han och jag med men han är en väldigt envis och bestämd hund.
Medan Chili är en sån som vill vara till lags hela tiden, vill vara med mig jämt och hon gör vad jag än säger åt henne.
Jag kan träna lydnad och tävla med henne och vi har ett otroligt team band på plan.
Det som gör mig så ledsen med Kiro är att det är omöjligt att träna honom lös på en lydnadsplan då han ogillar andra hundar och jag litar inte på han för 5 öre eller inte ens 1 öre då han tyvärr har en sida som inte är allt för trevlig med andra hundar.
Med Chili är det helt tvärtom hon är lös jämt och skiter i alla andra hundar och vill bara vara med mig och där jag går där går hon.
Ett av mina största intressen är ändå att träna hund men med bara Kiro så är jag inte så intresserad av det.
Men med Chili så tränar jag gladeligen alltid båda två för då får jag ut mitt lyckorus med Chili på plan.
Om jag skulle vara egoistisk så skulle jag vilja skrika att jag mått piss i ett år och när Chili kom in i familjen igen, så lyste mitt liv upp enormt mycket och jag åkte till hundklubben direkt och träna vilket jag inte gjort på över 1 år.
Jag känner att jag förtjänar nått att må bra av efter detta år.
Jag har inte bett om NÅGOT som ska få mig att må bättre.
Jag har inte gjort ett skit i somras som varit ”kul” typ hyrt stuga med mina vänner, åkt utomlands eller bara tröst shoppat för tusentals kronor.
Jag har inte kunnat göra nått av detta för att jag inte äger en krona efter räkningarna är betalda varje månad.
Det tråkiga är att Danne har gjort massa kul i somras medan jag har mått skit men jag har väl inte bett om ett smack mer än godis?
Tycker inte han att jag förtjänar nått?
Ja som sagt, om jag skulle vara egoistisk så skulle jag känna så här och visst jag erkänner, jag tycker fan att jag förtjänar att få nått som jag mår bra av nu när jag fyller 25 år.
Jag mår inte bra av kläder och jag mår inte bra av smycken eller annat, det är bara en tröst för tillfället och gör än inte glad och lycklig i flera år.
Jag skulle må bra av en utlandssemester under tiden jag är där och sedan kan jag kanske leva på det i 2-3 v tills den lyckan är borta.
Jag har gråtit floder igår för att jag har ännu en gång pratat med Danne om att jag verkligen önskar att han kunde ändra sig och låta mig ta med henne hem.
Men han vägrar, han vill inte ha två hundar och det kostar bla bla bla.
Det som stör mig mest är att vi hade separerat när jag gav bort henne till lillebror och alltså har han inget med vårt avtal att göra och borde inte ens ha nått att säga om detta.
Men ingen vill väl gå emot sin sambo på det sättet.
Men det var sagt att om hon skulle flytta från lillebror så skulle hon tillbaka till mig och stanna kvar här för alltid, för att hon ska inte behöva ännu ett nytt hem.
Men det avtalet sket han ganska fint i kan man säga.
Jag märker på Chili att hon inte mår toppen.
Inget fel på min mamma och Micke dom sköter henne toppen.
Men jag som bott med henne ser saker, sånt som ingen annan ser.
Hon blir fortfarande helt förkrossad när jag åker hem.
Hon matvägrar och jag kan bara gissa nu men jag tror nog att hon väntar på att jag ska komma igen.
När jag är hos dom så är det i stort sätt bara jag som existerar för henne.
Hon skriker och krafsar på dörren när hon hör att jag kommer.
Hon skriker i säkert 3-4 min på mig när jag kommit innanför dörren eller släpper ut henne.
Hon hoppar på mig och ska direkt leka med mig.
Hon är sedan som ett plåster på mig.
Är jag hos dom så går det inte att ge Chili mat om jag är ute i stallet tex, hon äter bara om jag är inne och med henne i köket. Går jag, ja då går hon efter.
När jag sover kvar då är hon den som hoppar upp i sängen och gosar med mig först av henne och Kiro.
Sedan lämnar hon inte sängen om inte jag lämnar den.
Den kontakten vi två har ihop är ju väldigt svår att få och det kommer nog ”tyvärr” alltid att vara så här mellan oss så länge jag är regelbundet hos dom.
En stor anledning till att jag sover mycket hos dom är för att jag mår dåligt utan Chili och vill vara med henne och det kanske är fel av mig men jag kan inte rå för det.
Kontakten mellan mamma, Micke och Chili är väl inte toppen men jag tror hon lyssnar lite bättre nu iaf på dom.
Men hon är en typisk schäfer, enmanshund så in åt vassen!!!
När jag lämnar henne kvar och åker hem krossas mitt hjärta på nytt igen och igen.
Jag visste att det skulle bli tufft att ha henne i familjen igen fast denna gång så nära det bara går att bli, mor och dotter.
Men jag trodde inte att det skulle vara så här svårt som det är.
Jag ser hennes ögon som visar sån extrem besvikelse om och om igen när jag åker hem.
Jag tycker det är SÅ jobbigt att inte bara plocka med mig henne hem.
För det finns inget annat jag hellre vill göra!
Min fina prinsessa, vad tufft detta kommer vara för oss båda ett bra tag.
Men förhoppningsvis så blir det bättre med tiden.
Så därför känns det extra tungt denna födelsedag som ska vara den bästa sedan man fyllde 20 år.
Det finns en sak jag önskar mig och det kan jag inte få så då känns det som en enda stor besvikelse.
Gud vad bortskämd och otacksam jag låter.
Så är inte alls läget, jag skrev ju som sagt, om jag får vara egoistisk!
Mamma det finns en sak till jag önskar mig, EN HÄST 😀 Haha!
Jag har ju inte ALLS omöjliga och svindyra önskningar 😉
Önska får man alltid göra haha!
Jag har turen ändå att kunna rida när jag vill, hur mycket jag vill och gratis dessutom.
DET är ganska bortskämt!
Jag har även turen att jag åtminstone får träffa Chili när jag vill och det är jag väldigt tacksam för.
Förut såg jag henne inte alls, det var för jobbigt.
Om 1 h ca ska jag sadla Örnen och rida långturen för första gången.
Igår red vi i mycket bostadsområden och MYCKET trafik för första gången och jag var tok impad, han skötta det galant och vi korsa 90 väg 2 ggr och 70 väg 2 ggr plus att vi stod i en tvåfilig väg med massa bilar bakom oss.
Jag är tok nöjd 🙂
Pernilla och Kiro 